Drutten, min undulat

Jag fick honom när jag var tre år av min pappas farbror som var en sur gammal gubbe som inte gillade någon. Utom mig. Och pappa. Det var mitt första husdjur och jag var väldigt exalterad. Namngivningen blev lätt. Jennie, min storasyster, hotade att slå mig om jag inte döpte honom till Drutten, efter hennes favorit barnprogramfigur. Drutten blev det.

 Drutten var blågrön med lite gult. Han var jättefin och väldigt vild. Mamma brukade jaga honom när det var dags att få in honom i buren på kvällarna. Han flög fram och tillbax mellan två ställen, mamma efter. Jag tittar på och beundrar. Smart fågel.

Drutten älskade att bada. Eftersom han oftast flög runt fritt i huset så fick man vara extra uppmärksam när man satt och badade. Helt plötsligt kom han likt en falk och dök rakt ner i skummet. Ingen överlevnadsinstinkt what so ever. Då var det bara att gräva fram honom och lägga honom vid elementet för att torka.

Vid elementet hamnade han oxå den gång när jag skulle tvätta Drutten och höll honom under iskallt rinnande vatten. Efter att jag tvättat honom så rullade jag in honom i tröjan jag hade på mig och gick med byltet jag på magen till mamma för att visa att Drutten sov. Han sov inte. Han var i chock och stelfrusen. Det blev elementet igen.

Jag gillade oxå att spela Corona med Drutten. Han pickade på de små ringarna och jag siktade och sköt på fågeln. Det var jättekul. Tills mamma kom på mig.

Åren gick och jag och Drutten växte ifrån varann. När man börjar närma sig tonåren så finns det lixom inte tid för en gammal fågel, som vi det här laget mest satt och stirrade på sin gunga i buren. Han var gammal.

Drutten dog när jag var 15 år. Jag blev förstörd. Ringde min storasyster, som bodde bara en bit ifrån, och grät hysteriskt.

– Oouuäää! Drutten ä-ä-är dööööööd! Ooouuuäää!

-Men du var ju trött på fågeln? Han satt ju bara där och glodde? Du överreagerar.

-D-d-du fattar ju ingenting ju! Jag älskade h-honom. Han var min bästa väään!!!

Jag var något av en dramaqueen redan i den åldern. Min syster gav med sig och kom upp för att skänka sin lilla bögbror lite tröst och hjälpa till med begravningen. Det var sen höst och tjälen hade redan kommit i marken. Det gick inte att gräva. Hur skulle vi begrava honom? Jag fick en idé.

Vi gick ner till Lärjeån. Han låg i en skokartong omgiven av alla sina grejer och lite rosa och blå 80tals-bomullstussar. När vi kommer fram till bron över den lilla ån så var det dags att ta farväl.

-Drutten. D-du var lixom min bästa *snyft* vän typ. Tack för, öh, allt lixom. Verkligen.

Jag hade hade fått den brillianta idén att Drutten skulle få flyga en sista gång. Jag lyfter upp honom ur lådan, höjer honom dramatiskt och KASTAR IVÄG HONOM UT I ÅN.

Jag hör ett plums när han nuddar vattnet. Sen ser jag honom, FLYTA TILLBAX. Jag hade kastat honom motströms. Han fastnar mellan några stenar och ligger och guppar. Jag tar en pinne och får loss honom. Han flyter en liten bit till i den grunda ån, sen fastnar han igen. Jag gör ett dussintal försök att få ruljans på den vackra begravningen där han bara flyter iväg mot nya äventyr. Det funkar inte. Det slutar med att jag lämnar honom i Lärjeån, guppandes mellan en gren och en gammal ölburk. Men det var ju en fin idé.

Och för mig så har det aldrig funnits en annan fågel. Han var den enda!

Mvh

/Tarzan, djurens vän

Annonser

17 svar

  1. Undulater är klart underskattat.
    vi hade också ett gäng.. samtidigt som vi hade katter. Nu skulle detta kunna bli en sådan där Tom och jerry historia. Men tyvärr inga direkta historier om våra undulater.
    Men de gjorde ”Det” och vips hade vi ännu fler fåglar som flög fritt i lägenheten.

    Men något roligare var mina morföräldrars fåglar. Min Morfar lärde dem prata, ja det är sant hans undulater talade.
    Morfar var lite av en Benny Hill ( ni vet den där perverse engelskmannen).
    Morfars fåglar kunde bara snacka snusk, och den talade hela tiden.
    Jag var ganska liten men nu i efterhand får jag skylla på Morfar att mitt ordföråd inte är det vackraste (alltid).

    Älskade din historia om Drutten..Och eftersom han älskade att bada var det trots motströmen och ölburken ett perfekt slut. Han är dig nog tacksam!

    Må han vila i frid, Amen

  2. Ok, det är ”morfars” fel att du är så snuskig. Skyll på honom. Haha! Jag tror vi försökte lära Drutten prata oxå, men han hade damp och ville inte.

    Men du har så rätt. Han älskade faktiskt att bada. Då var det ju inte ett taskigt slut iallafall…
    skönt!

  3. Äntligen! Det här är den dummaste och mest underbara anekdot jag vet.

  4. Ha ha!!!Men du glömde två viktiga detaljer…
    1:a bäcksvart kväll i november!!!!!
    2:a Vi hade med oss en matsked som spade för att försöka gräva en liten liten grop, vilket ABSOLUT INTE funkade:::ÄLSKAR DIG för den underbart känsliga drama queen du är…..puss puss

  5. Hahaha!!
    Du har så rätt Kära syster! En sked hade vi med oss. Underbart. En sked, vad tänkte vi? Haha

  6. underbar historia. men vad är corona? (förutom en ölsort, då då)

  7. Corona kan jämföras med biljard, fast man spelar med små ringar på ett biljardliknande bord. Med biljardköer.
    =)

  8. Hej Robin och TACK för alla roliga händelser i ditt liv som vi får ta del av. Saknar dej det var alldeles för länge sedan.
    Stor kram.

  9. Hahaha! jag gillar anekdoten om drutten…. men frågan e om Kalles Kaviar kommer dyka upp…..? 😉
    Kraaaaam!

  10. Hahahahahaha! Du är skyldig mig en näsduksförpackning efter allt skrattande! Drutten påminner mig om vår undulat – Putte! Otroligt fult namn men vi tog över honom efter våra grannar som skulle skaffa hund och inte ville ha kvar honom. Han var väl då två år eller nåt och jag hade tjatat och tjatat och tjatat på mamma om en hund i 711 år. Nu tyckte jag att jag åtminstone, för sveda och värk efter den där hunden jag aldrig fick, kunde få en ynka liten birdie! ”Jaja” tänkte mamma ”de blir väl inte så gamla, en si så där 5 år eller nåt och det kan man ju stå ut med?”. Putte blev 18 år… Rekordet var 21 år, pappa ringde till typ ”Undulatförbundet” å kolla. Puss på dig! Ps: När kommer hamsterhistorien???

  11. Lotta:
    Alldeles för längesen! Håller med. Det får vi ändra på. Kommer nog vara i sthlm i höst. Då får du komma och hälsa på din dotter, så ska jag husera med er.

    Fina och Sara:
    Jag har redan planerat Kalles Kaviar/hamsterhistorien in i minsta detalj. den kommer när som helst.
    😉

    Sara:
    Ja, undulat skaffar man nog bara en gång. High maintenense!

  12. Den här historien skulle ju varit med i boken man kan läsa om här:

    http://expressen.se/index.jsp?a=571270

  13. Haha
    Ja faktiskt!

  14. […] storsnusande sjukskriven far, min 11 åriga stingsliga syster, Kalles Kaviar systers marsvin och Drutten min damp-undulat, bodde ute på landet i en liten ort som hette Lökeberg på västkusten. Precis vid havet, granne […]

  15. […] husdjur: Drutten, min […]

  16. Först blev jag så underbart förälskad i din fågels charm, tex att den älskade att bada så pass mycket att den glömde bort sin överlevnadsinstinkt smälte mitt hjärta! Det var väl därför tårarna strömmade ner sen när jag kom till delen om när han dog, och kanske för att jag känner igen den där skuldkänslan man får när ens husdjur dör för att man kanske inte gett den tillräckligt med uppmärksamhet.. åh… men allt har väl sin tid, sin början och sitt slut.. man får va tacksam för det man fick.

  17. Och, så klart, fan vad härligt du skriver! Man blir ju helt fängslad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: