Danslektionen, eller snarare Tramslektionen

Jag har lärt mig något idag.

Försök aldrig undervisa i nån form av dans utan att 100 % veta vad du ska göra! Någonsin!

Jag gick upp 06.15 idag för att hinna med bussen från Oslo som skulle ta mig till Malmö i tid till mina första lektioner på dansskolan jag ska vikariera på i två månader. Jag sov mestadels av tiden. Det gick smärtfritt. Kom fram 14.55 och hade tre timmar på mig innan lektionerna började. Jag tänkte spendera hela den tiden med att förbereda mig tänkte jag. Folk skulle dra efter andan när de såg mig dansa. Vilken lärare, vilken pedagog, vilken ARTIST! Jag skulle inspirera till storhet, jag kände det på mig. Men vad gjorde jag?

Jag somnade.

Jag vaknade en timma innan jag skulle börja och fick snabbt rafsa ihop mina grejer och bege mig till skolan. Jag bannade mig själv för att jag sovit, men försökte skaka av mig känslan av analkande kaos och försökte ersätta den med pondus och struktur. Jag hade iallafall någorlunda bestämt vad det var jag skulle göra på lektionerna, Mellan/Avancerad Showjazz och Jazz Repetoar. Men det var lixom mer bestämt i tanken, och inte så mycket i kroppen, som ju är ganska nödvändigt när det kommer till dans. Magen kurrade. Hade bara ätit en baguette vid ett tiden och jag började få ett rejält blodsockerfall. Åt en banan och hoppades på det bästa.

Lektionen börjar. Runt 20 entusiastiska hobbydansare kollar förväntansfullt på mig och väntar på att uppvärmningen ska börja. När jag börjar gå igenom uppvärmningen sakta, utan musik, så kan jag inte skaka av mig känslan av att jag kan uppvärmningen lika dåligt som mina elever. Det går ju bra när tempot är så här lågt, men när jag sätter på musiken så kommer allt gå betydligt fortare. Skulle jag komma ihåg vad jag just så pedagogiskt gått igenom?

Naturligtvis inte. Jag blandar ihop delarna och sjoken, hoppar över vissa moment och sluddar tankspritt. Shit, vad hungrig jag var! Jag försökte kompensera med att vara ytterst trevlig och avväpnande, men framstod nog mer som skrikig och äckel-hurtig. Att resten av danslärarstabben stod utanför och kollade in genom de enorm fönster som salen har gjorde ju inte saken bättre. Jag tog ju nästan i så att jag fick frammfall när jag skulle visa kombinationen.

Och så fortsatte lektionerna. Jag fuskade mig igenom 3 timmar, hittade på allteftersom.

Nu sitter jag och tröstar mig med grekisk sallad och godis.

Och lovar. Att nästa vecka så SKA mina elever dra efter andan. Om jag så ska putta dom till golvet så att de tappar den först! Andan alltså…

/Bob

Ps. Dagens Blogg-tips är Tennis. Jättefin sida med korta, roliga och aktuella texter….

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

4 svar

  1. Gud sa oproffsigt.
    Verkligen.
    Sova mitt pa dagen sadar bara.

  2. Haha och de tyckte JAG var olämplig som lärare… Kan ju bero på att jag såg gröna gubbar bakom gardinen i klassrummet… (jag lovar, de var där! Det har inte med saken att göra att jag åkte in på Säter för psykos efter min misslyckade s.k. praktik!)

  3. Jag vet! det var oproffsigt.
    Grejen är den att jag e en väldigt duktig lärare. Jag har aldrig vart oförberedd förr. Kanske därför det kändes SÅ HEMSKT!

    Hahaha
    Jag misstänker att de gröna gubbarna kanske var från utbildningsnämnden eller nått. Skulle bara kolla upp dig.
    Så satte dom dig på Säter sen, stackare! 😉

  4. Haha, jag känner igen mig. Jobbar som artist och sjunger, men jobbar också som sångpedagog lite. Jag trort att när man ställer för höga krav på sig själv, ska glänsa och vara bäst, då går det inte… att somna låter som ett försvar mot det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: