När ska man bli nöjd och lycklig? Och hur vet man?

På senaste tiden har jag tänkt mycket på lycka. När vet man att man är lycklig? Och innebär lycka att vara nöjd? Tillfreds?

Jag är jämt stressad. Alltid på väg någonstans eller fullt upptagen med nya projekt, produktioner eller nojjor. Jag har förut tagit upp mitt problem med att jag är manisk. Jag tror det är ett resultat av min livsstress. Vill inte vara lagom bra på något, vill vara bäst. Jag vill alltid vidare, mot nya höjder. Detta är en egenskap som i stora drag är väldigt positiv och jag vet att jag är en sådan person som man ibland kan titta på och tänka ”Hur orkar han?” eller ”Shit, vad ambitiös han är”. Och det är jag. Jag funderar inte på att göra saker, jag gör dom. Och allt det är egenskaper jag är stolt över. Det som jag senaste tiden börjat fundera på är mina motiv.

Om jag skulle spola tillbaka tiden, säg en 7 -8 år, och berätta för mitt dåtida jag om hur mitt liv ser ut 2007 , vad jag har varit med om, vilka uppsättningar jag gjort, personer jag lärt känna, hur mycket pengar jag tjänar och vilka kontakter jag knytit så skulle jag aldrig tro på mig själv. Jag hade nog skrattat först och trott att det var ett skämt. När sen allvaret hade sjunkt in så skulle mitt 20 åriga Jag säga, ”Shit, jag kommer verkligen att lyckas!”. Sen skulle jag nog bli skitglad, hoppat och skrikit en stund, ringt nån polare och skrutit om mitt flashiga liv och sen börjat längta efter att det livet skulle börja.

Jag befinner mig i en punkt i mitt liv där det mesta är bra. Jag har uppnått mina drömmar och lever det liv som jag knappt vågades hoppas på när jag var yngre. Problemet är, och detta har jag aldrig sett som ett problem innan, att jag aldrig njuter av det. Jag har sååå svårt att leva i nuet och klappa mig själv på axeln och säga, ”Bra, Bobby! Nu kan du koppla av en stund”. Jag väntar fortfarande på att livet ska börja. Problemet är att det HAR börjat och jag missar hela skiten för jag är för upptagen med att fundera på vad mitt nästa projekt ska bli, vem jag ska ringa för att få söka den där musikalen jag hört ryktas om eller vad för business jag vill öppna till våren.

Jag missar allt! Och det är läskigt som fan. Att inse att man har allt man drömt om, men fortfarande känner sig lite tom och misslyckad inuti. Ibland känner jag mig fortfarande som den där töntiga tonåringen som blev mobbad på gymnastiklektionerna och som lovade sig själv, på det där barnsliga sättet man gjorde när man var yngre, att han minsann skulle hämnas en dag.

Kanske drivs jag av hämd. Eller oxå är jag bara för skraj för att stanna upp och känna efter hur jag egentligen mår. Är jag lycklig? Är jag nöjd? Jag borde vara det, så varför infinner det sig inte? Den fula tonåringen i mig väntar fortfarande och han börjar lessna.

Det kanske är dags att omprioritera…

Hm.
/Bob

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

17 svar

  1. Om du skulle sagt det till dig själv när du var 20 hade du inte hört va du själv sa för all Savage Garden i bakgrunden, för alla musikalnoter i dina händer, för att du höll på att ramla av dina Buffalo´s, eller för att din pojkvän med ”genomskinlig” mascara stod i vägen och plutade med munnen när du själv skulle prata. Så jag älskar iallafall den Bobby du är nu MYCKET, MYCKET mer än jag någonsin gjort iallafall. Sen får du va hur manisk och stressad och jobbig du vill. Du är iallafall fantastisk…du ska bara lugna dig lite.

  2. Ett sorgligt inlägg att läsa men mycket lätt att känna igen sig i. Det krävdes (och krävs fortfarande) mycket terapi för min del för att vara glad och trygg i det som är idag. Men det är en ständig kamp. Insikt är i alla fall första steget till förändring. Och du, din karriär är verkligen fantastisk (är ju avis som tusan på dig som känner Andreas L som du vet 😉 ) och om du inte kan tro det när du själv tänker det så tro mig när jag säger det. Kram på dig

  3. Åh, shit vad jag känner igen mig i det du skriver. Min hämndkänsla och ”jag ska jävlar visa de asen som mobbade mig under hela min skoltid” var länge min drivkraft. Nu håller jag sakta, sakta gå vidare och vill inte kväva plågoandarna varje dag utan jag har kommit på att jag duger.Ja, jävlar jag duger bra! 🙂

    Och det gör du med.Mer än väl!

  4. Känner att det är läge för en kram…

    Visste inte att vi hade så mycket gemensamt. Jag var också väldigt karriärfixerad innan jag blev sjukskriven; jag skulle doktorera och gudinnorna vet vad. Sedan föll allt och idag är jag tacksam över det. Jag bromsade innan det gick helt åt skogen.

    För mig var det väldigt mycket att jag skulle hämnas på alla som mobbat mig och jag hängde upp hela mitt liv på varenda tenta eftersom mina lärare i grundskolan idiotförklarat mig.

    Nuförtiden försöker jag leva istället för att planera för att leva. Mitt motto är ”även de som inte vågar leva dör nån gång”.

    Och du, om du behöver hjälp med att lära dig hur man gör ingenting kan jag lära dig… 😉

  5. Hm… har du avvaktiverat trackbacks?

    http://trollhare.wordpress.com/2007/02/09/aven-de-som-inte-vagar-leva-dor-nan-gang/

  6. Det som driver oss konstnärer är målmedvetenhet och vilja.Vi har kämpat för att nå vårt mål och vi kämpar för att hålla oss kvar. Allt är osäkert och nuet är kort.

    Men det är som du skriver man måste försöka stanna upp då och då och vara nöjd över hur långt man kommit.

    Sen är det bara att fortsätta nå sina mål och börja om igen..

    Det stora problemet för många av oss frilansare är att man glömmer att det finns ett liv utanför jobbet. Det är de livet som jag tror fattas för den stora lyckan.

    Puss Pamilipam

  7. Tack för alla fina kommentarer! Skönt att läsa att foilk har samma tankar och känslor.
    Jag tror det är viktigt att stanna upp ibland och bara kolla var man står i livet. Jag är väl i en sån period just nu. Är inte deppig eller så, bara lite förvirrad. Men på ett bra sätt. Ett litet wake-up-call. Måste skaffa mig ett liv utanför mitt jobb!

    Och nej, jag har inte aktiverat trackbacks. Eller det kanske jag har… Hur gör man?

    Trollhare: Tack för ditt fina inlägg som du dedikerade till mig! Du e fin du.

  8. Alla dessa dagar som kom och gick
    inte visste jag att de var livet.

    (Stig Johansson, ur ”Den kapsejsade himlen”)

  9. Det är ju du som är fin! Jag behöver såna som du som är glada för det mesta annars skulle jag bara sitta här och grina…

    Att skaffa sig ett liv låter som en bra idé, kanske en hobby eller en kille? Eller på något sätt att bara lära sig att i första hand VARA och inte GÖRA (ursäkta att jag plockar fram psykologen i mig, men jag håller på såhär hela tiden. De flesta av mina bloggkompisar är lika nere och självdestruktiva som jag. Det går av bara farten…)

    Om du känner för att snacka vet du var jag finns…

    *kärleksbombar Bobby*

  10. Jag gör samma sak.
    Jag är så jävla upptagen med att planera och jobba för att komma framåt, för i framtiden börjar mitt liv, tycker jag.
    Alla dagar och år som går förbi nu de räknas liksom inte riktigt.

    PS. Savage Garden regerar.

  11. Alltså jag säger bara en sak: Tack GUD för Botox och Perlane.

    För jag tänker fan inte vara gammal när jag väl planerat och slitit klart.

  12. Börja med Yoga. Jag lovar att det kommer göra dig gott. Både fysiskt och mentalt. Och nä, man sitter inte bara i Lotusställning ; )

  13. Tack för tipset, Fredo!
    Alltid bra med konstruktiva råd.

    Har utövat Yoga i ca tre år. Är skitbra. I love it!

  14. hmmm… Kanske därför vi e som vi e och funkar så som vi gör tillsammans!
    Vi e i alla fall inte ensamma om detta. Känner en äldre dam (min mor) som e likadan fortfarande, hon söker fortfarande efter lugnet i att vara nöjd!
    Tror bara det e att vänja sig.
    /NN

  15. Jag älskar din mor. Hon är min neurotiska förebild!

  16. Även de som inte vågar leva dör nån gång

    En gång i tiden gick hela mitt liv ut på hämnd. Jag skulle hämnas på alla som hatat mig, som mobbat mig och gjort sitt bästa för att driva mig till självmord. Min hämndplan var inte så mycket den vanliga klyschan om att bli någon, göra någ…

  17. Hallå där!
    Googlade mig in på din sida och blev lite nyfiken… Gissa vad jag googlade på? Ganska patetisk, men jag sökte på; ”Hur gör jag för att bli nöjd med mig själv?” Är egentligen någonting man kanske ska fråga sig själv, men jag får inte så bra svar.
    Du behöver inte nödvändigtvis svara på det här heller, men jag blev iaf glad bara av att läsa en bit på din sida!
    /Sand

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: