Historien om Kalles Kaviar

På allmän begäran kommer här berättelsen om min systers marsvin Kalles Kaviar och hur han slutade sina dagar.

Året var 1984 och undertecknad hade nått den ståtliga åldern av 4 år. Jag och min familj, bestående av kedjerökande kärleksfull frisör-mor, storsnusande sjukskriven far, min 11 åriga stingsliga syster, Kalles Kaviar systers marsvin och Drutten min damp-undulat, bodde ute på landet i en liten ort som hette Lökeberg på västkusten. Precis vid havet, granne med en bondgård och ett pensionat, låg vår härliga villa med en stor trädgård som var ett paradis för ett litet energiknippe som Bobby.

Historien i fråga utspelar sig en morgon när jag som vanligt vaknar innan alla andra i familjen, ca 05.00, och vet att jag har huset för mig själv i ett par timmar innan resten av familjen vaknar. På det glada 80-talet så fanns det ingen vetenskaplig term för mitt tillstånd i den åldern så låt oss bara kalla mig hyper för att ge er en aning om vilket energiskt och piggt barn jag var. Iallafall, dagen innan hade jag sett på ett barnprogram att myror kunde bära upp till 20 ggr sin egen vikt. Fascinerande tyckte jag. Jag krängde på mig mina röda gummistövlar och gick ut. Utmed hela trädgården så var det instenade små rabatter där mamma hade planterat otaliga sorter med blommor. Jag gick bestämt fram till den närmaste rabatten och lyfte med all min kraft upp en av stenarna där. Jag styr mina steg inåt igen och går med leriga stövlar upp för trappan till badrummet och fram till badkaret där Kalles Kaviar spenderade sina nätter i en fin bur som min syster utsmyckat. Jag öppnade buren och släppte ut Kalle i badkaret. Han rusar glatt ut, glad att slippa sitt fängelse och sätter sig till ro i ena hörnet av karet.

Mina tankar vindlar. Om myror kan bära 20 ggr sin egen vikt så borde jumarsvin, som är 1000 ggr större, kunna bära mycket mer. Det är helt logiskt för mig. Jag tittar nervöst ut genom badrumsdörren efter vakna familjemedlemar. Jag visste att jag inte fick släppa ut Kalle om inte nån stor var med. Det var lugnt.

Jag tar upp stenen som jag lagt vid badkarets ände och ställer mig ovanför Kalle. Han tittar upp på mig lite snett som för att kolla om jag ska ge honom något att äta eller plocka upp honom. Kanske killa honom bakom öronen som han gillade så mycket? Det skulle jag inte.

BAM!

Jag släppte stenen på Kalle och väntade med andan i halsen på att han skulle ta sina små marsvinsarmar och lyfta upp stenen likt Hulken eller Hulk Hogan och morra något testosteron-stint. Kalle rör sig inte. Han ligger mest ner på magen med benen åt massa konstiga håll som om han stretchar. Jag väntar ett tag till… och ett tag till… Jag börjar ana oråd. Börjar storgråta. Springer in till mamma och väcker henne och farsan med mina tjut. Pekar mot badrummet utan att få fram ett enda ord. Mamma får en blick som kan liknas med Farbror Melker i Saltkråkan och springer in i badrummet.

– NEJ, MEN FÖR HELVETE!! *grov göteborska*

Som tur var så sov min syster igenom hela spektaklet och skickades iväg till skolan utan att få träffa sitt lilla marsvin. Dagen spenderas med att röja undan bevis och begrava lilla Kalle. Jag förstår ingenting. Tyckte jag hade agerat helt logiskt.

När syrran kommer hem så berättar mamma att Kalles Kaviar har åkt till himlen och kommer inte komma tillbaka mer. Inte ett ord näms om hennes lillbrors kallblodiga mord. Kalle har tagit bussen till himelen, så var det med det.

Slutet på historien består av en gråtande 11 årig flicka som står vid hennes lilla väns grav, bestående av staplade stenar ironiskt nog, och spelar den enda låten hon kan på blockflöjt, ”Min födelsedag”. Mamma står i farstun och tittar på och skrattar tyst åt den absurda sistuationen. Bobby sitter glatt på en stol vid coronabordet och skjuter corona-ringar på sin undulat. Konsekvenserna av hans handlande sjunker först in många år senare. Men då är det försent, historien är mer som en legend vid det laget.

Men Kalle, jag vill ändå säga förlåt. Jag vet nu att myror och marsvin inte är det minsta lika. Och jag tänker på dig varje gång jag ser ett marsvin. Eller en sten. Eller gråtande barn.

/Bobby ”The guinea pig-hunter”

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

16 svar

  1. *förstummad*

    *flyr snabbt som tusan*

    Marsisen i mig gråter…

  2. mina tankar går idag till kalle…Stackarn!

  3. Ha ha ha.

    Jätteroligt!

  4. Äntligen! Det var jag och nån till som var ”allmänn begäran” va? Jag läste iallafall med andan i halsen. Men vad i??? Hade ni stackarn i badkaret? Måste ha varit praktiskt vid blodbadet…

  5. *skrattar sataniskt*

  6. Den där historien är bara dum, dum, dum.

  7. Hahaha… så himla kul! Staaackars Kalle! 😛

  8. Haha! När fick din syrra äntligen reda på vad du hade gjort?

    Säg inte att hon varit lyckligt ovetandes tills detta blogginlägg, då garvar jag ihjäl mig.

  9. Som den sanna djurälskare jag är så tycker jag det hela var hemskt, men du var liten och oförstående då. Hoppas din syster fick ett nytt marsvin eller tordes dom inte köpa ett nytt. De kunde ju aldrig veta vad du hittade på nästa gång, man kan bara ana……

  10. haha, ne usch va hemskt! det är ju som taget ur en sketch med Robert Gustavsson:P

    skit kul! 😀

  11. AAaaahhahahaaaa!! HAHAhahahahaAHaaaaAHAaaA!! Det är såååå sooorgligt… men ssååååå roligt!! hahahaaaa!

  12. Kalle engagerar.
    Många frågetecken.
    Kalle bodde i badkaret i en bur på natten, annars så sprang han runt inomhus hur han ville.

    Min syster fick reda på det i tonåren nån gång tror jag, när en småflickas vrede över sitt döda husdjur lagt sig något. Tror mamma ville undvika två dödsfall i familjen.

    Om jag inte missminner mig så fick min syster en kanin efter det. Den fick jag inte komma nära utan övervakning av morsan.

    Och jag tycker oxå synd om Kalle. Men utan honom så hade jag inte fått den här historien och det känns som om han har gjort större intryck på världen på det här sättet. Kalle är en legend.

  13. Ja, Kalle är verkligen en legend! Minns när jag hörde dig berätta den här historien irl, skrattade så jag nästan grät, synd om Kalle naturligtvis men att höra dig berätta….bättre än att bli hög skulle jag tro!!

  14. Bobby, hyper är också en bokstavskombination. kan vi kalla det en bokstavsdignos?

    För övrigt är myror proportionellt mycket starkare, för de har ju fler ben än ett marsvin!!

  15. Haha, på något sätt så PERSONIFERAR den här historien dig!

  16. VI HITTAR INGET 😡

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: