Tjocka barn

När jag gick i mellanstadiet så var jag inne i en fet period, som iofs höll i sig i ganska många år men ändå, jag var tjock. Inte enorm, men sådär behagligt rund. Jag käkade mycket och dåligt så jag fick skylla mig själv och då jag var totalt ointresserad av sport så var min viktökning ett faktum. Som ett tjockt barn får man höra mycket. Barn är ärliga. Och retliga. Och testar gränser. Min barndom utspelade sig i Göteborgs förorter som ni, om ni inte redan läst, kan läsa mer om här. Eller här. Det var en hård miljö och man fick ha en tuff yta och inte visa när man blev sårad eller ledsen för då var det öppen jakt. Känslor var en svaghet. Och detta var bara mellanstadiet. Anyway.

En dag i skolan så roade sig några ungar med att komma på öknamn åt mig. Sådant var ju aldrig roligt, men just idag var jag lite extra känslig. Jag höll masken hela dagen i skolan, men när jag kom hem så sökte jag tröst hos min mor, även hon tjock men på ständig diet som alla blonderade, upptuperade kvinnor var i början av 90-talet. Hon satt i köket när jag kom in med putande underläpp, fleecetröja och pottfrisyr. Mamma skulle trösta tänkte jag resolut.

Bobby: -Mamma. De andra barnen i skolan retas. De kallar mig tjock!

Sen kom orden som har gäckat mig resten av mitt liv.

Mor: -Men Bobby-älskling. Du är inte tjock. Du är mullig!

Mullig. Mullig!? Hon sa att jag var mullig, nästan bekräftade vad barnen hade sagt i skolan. Allt jag ville var att mamma skulle säga att jag var finast i världen och krama mig, kanske bjuda på glass och godis och bullar och saft och choklad. Men nej! Inte min mor. Där satt hon i nån pastellfärgad skjorta med örhängen föreställandes nån afrikansk fruktkorg, viftade med sina ögonfransar och kastade ordet ”MULLIG” i ansiktet på mig. Var kom den här nya ärliga barnpsykologin ifrån? Eller var det något hon läst i nån frisörtidning på jobbet eller snappat upp på sin buggkurs av nån annan förortsmamma med tjocka barn?

Jag stod där som en fågelholk, mumlade något och gick till kylskåpet.

Det där ordet är fortfarande obehagligt. Lite skrämmande. Det är min största skräck. Att bli mullig. Och höra min mor bekräfta det på något opedagogiskt sätt. Men vem vet, kanske är det tack vare min mor som jag aldrig blivit tjock eller *brrrr* mullig i vuxen ålder. Och detta är oxå anledningen till att jag idag har lite svårt för tjocka barn. De påminner för mycket om mig själv.

Tack mamma, för alla psykologiska ärr och för min vältränade kropp! Du är bäst.

Och mullig!

/Bobby

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Annonser

3 svar

  1. Nej nej – kraftig benstomme.

    Hmpf!

  2. Herregud. Om det inte vore för det där med vältränad kropp hade jag trott att vi varit personlighetsklyvda…

    *kramar om*

    Själv fick jag inte äta något annat än fullkornsbröd och kokt potatis i 16 år (ok, jag ville inte äta kött, så jag antar att jag får skylla mig själv lite) eftersom jag behövde ”vänja mig av” med att mat ska vara något positivt…

  3. Åhh lille söte Bobby, min modersinstinkt skriker efter ha läst din så fina men sorgliga historia.

    Morrar lätt åt din underbara mamma;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: