Att bli vuxen

Jag är 27.

Vuxen.

Folk i min omgivning gifter sig, klämmer ut ungar, köper villor, skaffar sommarstugor och åker på kultursemestrar. De rör sig, framåt.

Jag spenderar min tid omväxlandes mellan mitt golv spelandes onlinespel och kollar på tv eller sjunger feelgoodmusik iförd Liberace-peruk på jobbet. Min dagar är skrämmande identiska. Det är som om jag är två personer, en yrkesperson som ständigt tar sig framåt och som ser till att ta sig an spännande utmaningar, och en privatperson som lixom tagit en extended timeout.

Jag vet inte riktigt hur jag ska integrera de två personerna. Hur jag ska få mitt privata jag att bli lika framåt och drivande som mitt yrkes-jag.

Det är ett dilemma.

Under tiden så tittar jag på människorna runt mig och undrar hur de gör. Det verkar så lätt…

/Bobby

Annonser

9 svar

  1. Du kanske behöver vara lite laid back privat för att orka vara så driven i ditt yrkesliv. Kanske är det anledninget till varför du är så duktig på det du gör, för att du slappnar av någon gång också?

  2. Äsch! Jag känner några som är i 40 års åldern som fortfarande beter sig fjantigt och väldigt ungdomligt så du behöver inte känna press för att andra har bråttom med allt där du rabblade upp. Det är nu livet leker, ha ett skoj liv och ta det samtidigt lugnt. Bli inte överseriös och skaffa familj, villa och Volvo V70 bara för att samhället pressar dig till det. REVOLT!!!

  3. Reminds me of a guy I know…

    *looking in the mirror and pointing*

    But do you know what?! When it happens it happens and as long as it doesn’t I think we should cherish the fact that we don’t have to vacuum a big house, we don’t have to get up 6 in the morning and we don’t have to feel bad about being flirtatious.

  4. Hm! Kanske de där villa-volvo människorna skulle vilja ha en lika utvecklande karriär som du??
    Det e ju liksom lite av en livstil att va musiklaartist, får ju offra en del, men vill man byta ut det mot nåt annat? Nej. Då får man istället ta det onda med det goda. Tror oxå på det som Mysla säger, måste ju finnas tid för lugn o ro. Ibland händer det faktiskt saker med en själv fast man inte märker det under tiden.
    Rock on bobby! Älskar din blogg
    pussar o kramar

  5. Hm. Många visa ord. Jag tror du har rätt Mysla, det är lite ett måste att vara lite laid back privat. Skulle nog inte palla annars.

    Och jag försöker njuta av nuet och att slippa att ha ansvar för någon annan…

    Men det e svårt.

    Jenny: Vad härligt att se att du läser min blogg! Och även du har så rätt. Man får offra en hel del. Men jag börjar ju ifrågasätta vad som är värt att offra. Hm. Jag håller väl på att lära mig. Hoppas du har det bra annars!

    🙂

  6. Jag är alldeles snart 35 och beter mig också sådär. Har ett seriöst jobb (bibliotekarie), som jag iofs försöker lätta upp så gott det går, men egentligen är jag inte det minsta vuxen, och ägnar all fritid åt geekiga saker som dataspel och tecknad film. Och jag tänker aldrig bli nån vvv-människa (villa-volvo-vovve), för vafan är det att sträva efter. Vuxnare än så här blir jag inte. Jag är tillräckligt vuxen på jobbet, resten av tiden föredrar jag att vara mig själv. 😉

    Gör det du känner för, inte det som din omgivning ”känner för åt dig” så att säga. =)

  7. Man ska göra det som man blir lycklig av. Vissa känner ju sig ”hela” när de står på scen och tar emot publikens applåder. Andra tycker att världen står stilla när ens lilla knytte ler. Själv har jag gjort både och, men är väl mer på vvv-sidan nu 😉

    Jag tror att man ska försöka vara nöjd med sitt liv och tacksam över det man har. Inte gå och tro att andra har det bättre och är lyckligare bara för att de har något som man själv inte har…

    Kram och hoppas du inte spricker… För att utöka sockerchocken så brukar jag göra egen kolasås och strö över OLWs nöt och russinblandning. Det är jättegott ett litet tag och sedan jätteäckligt. Då är det lagom att sluta 😉

  8. Tack för alla råd.
    🙂

    Den där kolasåsen och nötblandningen låterlivsarlig. Hjärtattack i matform.

  9. Ehm… Hjärtattacker kommer ofta i matform… 😛

    Själv vet jag att jag borde tycka att det är jättekul att busschauffören frågar om jag är under 20 och nojja mig över att jag börjar få rynkor på händerna, men jag kan inte. Jag vet att mitt personnummer börjar med 80, men jag är mentalt sett på en tolvårings nivå. Jag har inte kommit i puberteten än, så hur skulle jag kunna närma mig en 30-årskris som Normala Bobby verkar göra?

    Och faaaan vad jag saknar att blogga *suger åt mig lite av bloggiftet*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: