Djurvagnen

Fredag | December 22, 2006

Jag älskar djur. De är underbara varelser. Jag gillar hundar ,katter, möss, fåglar, sorkar, illrar… Listan kan bli hur lång som helst och jag ska inte tråka ut er med den. Det jag vill komma till är följande.

JAG HATAR DJURVAGNEN PÅ TÅGET!

 Och hur kommer detta sig, jag som är en sån stor djurälskare?

Ett ord. Människor.

Vagnen är inte bara full av djur, vilket hade varit ganska mysigt, utan av massa folk som antingen är djurägare eller ofrivilliga djurvänner. Detta är upplagt för konflikt. Mitt emot mig sitter en robust ganska snygg kvinna i 30 års åldern i sällskap med en stor rottweiler på ett år. Han e ganska pigg och vill inte alls åka tåg. På min vänstra sida sitter ett par med sin katt som de har i en bur. i knät. Katten verkar vettskrämd för han jamar hela tiden. Min teori är att han är trött på sin husse som konstant pratar med honom på bebisspråk, ”Ja, nu ska vi nåka till narmor och narfar, det ska väl bli joooligt?”. Katten försöjker nog be honom hålla käft.

Hitills är allt lugnt. Tills vi kommer till nästa station.

Då börjar det. Så fort folk ska passera för att gå på och av så blir rottweilern helt vild, hussen stressad av sin vilda hund och förbipasserande blir antingen förbannade och kläcker ur sig saker som ”Det är faktiskt meningen att man ska kunna dra sina väskor i gången, tänk på det” och hundägaren replikerar ”Jaaa, men det är en djurvagn”. Vissa förbipassernade blir exalterade över att de e så mycket fina djur överallt och vill stanna och klappa, vilket stannar upp hela ruljansen och de som inte är djurvänner blir ännu surare och benägna att haspla ur sig nått drygt. Kattägaren står på hundägarens sida och försvarar henne, kunde ju lika gärna vart deras ”lilla kattastjof” som de klagade på. Katten e tyst, glad att han slipper bebissnacket.

Sen kommer det in en hanhund till. Som har plats, hör och häpna, precis bredvid den andra hanhunden. Hur ska detta gå? Kommer de äta upp varann? Nä, hon med rottweilern flyttar på sig till en annan plats, och nu har jag en stor vinthund mittemot mig istället. Hon med rottweilern får flytta på sig flera gånger för folk har bokat de platserna som hon sätter sig på. Det blir en himla cirkus. Hon börjar se smått desperat ut. Han till vänster pratar bebisspråk. Katten har börjat jama. Vinthunden skuttar och leker.

Då jag är en människa som helt går upp i det som runtomkring mig, mycket likt en rottweiler, så är jag vid det här laget så stressad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Var ska hon sitta nu? Stackars hund! Stackars katt! Och jävla idioter som är så otrevliga mot hundägarna! Och jävla idioter till hundägare som inte kör bil när man skaffat en sån stor hund! OCH SLUTA PRATA BEBISSPRÅK!!!!!

Konduktören går genom gången och säger i förbifarten att vagnen bredvid är obokad och att där finns gott om plats. Jag ser ljuset. Tar mitt pick och pack, säger till hon med vinthunden att jag flyttar mig så att hunden får lite mer plats (vill ju inte att det ska verka som om jag inte är djurvän) och flyr till den obokade vagnen, alla djurlösa djurvänners tillflyktsort.

Här sitter jag nu. Med laptopen i knät. Lite mindre stressad. Lite mindre djurvänlig. Med en kille två rader längre bort som håller takten till hans technomusik med foten.

Han har kängor på sig.

Funderar på att skaffa rottweiler.